Kvarna

Kvarna, som ligger naturskönt längs Närsströmmen från Kvarnsjön väster om Dala-Floda, nyrestaurerades 1990-1994. Här i socknens legendariska gamla ”industriområde”, med lämningar från tidigt 1600-tal, kan man än idag få vara med om upplevelsen att i sin rätta och ursprungliga miljö få beskåda en äkta gammal vadmalsstamp med alla tillbehör för beredning av vadmal, tjärdal, kolarkoja samt takpertmaskin. Här finns också en skvaltkvarn. Kvarnområdet omfattar även en ryggåsstuga samt en liten kraftstation som producerar kraft tillräckligt för kvarnområdets belysning.

Användningen
När kvarnarna från början byggdes vet ingen, men redan 1664 blev fyra kvarnar, Överkvarn, Mellankvarn, Lisskvarn och Storkvarn, upptagna i en rannsakning av kvarnar och fäboställen och införda i jordebok. Storkvarn är idag Vadmalsstampen. Varje kvarn förvaltades med en andel per ägare, på så sätt att varje andel berättigade till bruk av kvarnen ett dygn. Dygnslistor gjordes upp för ett helt år i taget och kvarnen gick fem dygn per vecka, men aldrig en sön- eller helgdag eller dag före helgdag. Malningen pågick hela året, sommar som vinter, och man stod på tur ungefär var åttonde vecka. Användningen hade minskat med hälften år 1863 vid Lisskvarn och omkring 1910 upphörde malningen helt.

Kostnader
Kvarnarna drog ständigt kostnader som fördelades årvis på delägarna efter antal dygn. Den som ej längre kunde eller ville bruka kvarnen sålde sin andel till någon som bättre behövde den. Av tillgängliga handlingar för Lisskvarn, 1850-1863, uppgick kostnaderna till 479 kr och 20 öre. I kostnaderna ingick bl.a. ett par nya kvarnstenar för 98 kr.

Om Kolning
Kolningen från 1870 till ca. 1890-talet var det dominerande inom skogsbruket. Kolningen ingick även som ett led i den statliga beskattningen, men bedrevs även i privat regi. Verktygen som användes på 1870-talet, var inte så vidare bra. Det var hemsmidda av någon bysmed. Men på 1880-1890-talet började det komma fabrikssmidda yxor, s k amerikanska, med en aning bredare egg än de svenska.

Kvarnstugan
Malningen av en säck tog lång tid på dessa kvarnar och de flesta måste utnyttja tiden fullt ut, för att få sin mjälder (färdigmald säd) att räcka till nästa malningstillfälle. Till varje kvarn hörde därför en kvarnstuga, där man såväl dag som natt kunde hålla till när man väntade. Även mat lagades i kvarnstugan när väntan blev lång.
Kolarens bostad, s.k. kolarkojan kallades även för kolbo. När så kolaren skulle bygga sin koja, så började han med att gräva en fördjupning i marken på ca. en halv meter. Längden var ca. 2 meter. Bredden varierade något, men normalt var den främre delen 1,8 – 2 meter med en avsmalning vid kojans bakre vägg till 1,5 meter. Höjden varierade. En man skulle kunna stå rak i kojans främre ände. Intill muren i kojans bakre vägg var höjden 1,4 – 1,6 meter. I kojans främre ände var eldstaden belägen, den s.k. härden. Den uppförs av gråsten. Det gick till på så sätt, att två stenar av passande form och med var sin slätsida. Dessa restes mot varandra med ca. 1,5 meter mellanrum. Därefter fick man försöka finna en slät häll, att lägga över dem och då detta är gjort var härden färdig. Sedan var det att uppföra muren av gråsten. Skorstenen skall i regel vara en meter hög och den påfylls runt om med grus. På innersidan fick kolaren försöka finna lämpliga stenar, vilka man kunde uppföra en så slät vägg som möjligt. Använde man där trävirke kunde det lätt fatta eld då stenarna blev varma. Nu var muren färdig och bygget av kolarkojan kunde börja. Det gick till på så vis, att man kapade furukubbar i förut angivna längder och klöv dem mitt itu. De skulle sedan bli till långväggar och restes med vita sidan inåtvänd. Kolarkojans bakre gavel måste vara i liggande ställning. Taket lades på färdiggjorda bockar, som även tjänstgjorde som stöd för de lutande väggarna. På golvet vid vardera långsidorna lades en stock, för att förhindra att väggarna skulle bli intryckta, när påfyllning av taket senare skulle ske. Kolaren fick på ryggen bära från byn ett par brädlappar dit ut, varav det skulle snickras en dörr ca. en halv meter bred. Dörren saknar helt gångjärn. Den lyftes ur dörröppningen var gång man passerade den. I kojans bakre ände tätt under taket fanns en liten hylla, med plats för ett par kaffekoppar och ett par tallrikar och därmed är kolarkojans inventarier till det närmaste redovisat. Kaffekopparna var i det närmaste lika svarta som kolen. De var impregnerade med sot kan man säga. Gjorde någon anmärkning därpå, fick han till svar sot är inte lort. Kolarens koja var nu färdig, när britsen lagts på plats och försetts med ungt granris. Sedan fick kolaren i veckor och månader pröva på kolarkojans behag och vedermödor. Kläderna fick väl ibland sitta på i tre veckor, så lång tid ungefärligen tog kolningen och rivningen av milan. Endast skor och strumpor avtogs för torkning. Ja, så var det betalningen. Var det blott en mila, och var priset för kolningen 15 kr plus en liter brännvin och en fjärdedels bunt Nåstobak, om kolaren själv höll sin kost. Hade kolaren fri kost av milägaren, så fick han 10 kronor plus brännvin och tobak. Detta blev ingen precis fet på – 5 kronor, för tre veckors kost. Men dessa kolare, hade ej några stora krav på livet.

Frans Asp, f.d. Säljebo
Källa: Blåklockan Vill Ni beställa en guidad visning eller förtäring, kontakta: Kvarna, tfn: 0241-22526 eller 076-8242974 (går till Jan-Erik Jonsson). Gagnefs Turistbyrå eller Floda Hembygdsförening.